Att åttatimmarsdagen lagstiftades var en konsekvens av de avtal som slöts i samband med Versaillesfreden efter första världskriget. I samband med fredsförhandlingarna grundades Nationernas Förbund, som kom att bli dagens FN. Så skapades även FN-organet International Labour Organisation (ILO), på svenska Internationella arbetsorganisationen. SCB arbetar fortfarande nära ILO eftersom en av våra viktigaste undersökningar, Arbetskraftsundersökningarna (AKU), är baserad på regler som definierats av ILO.

Ett krav som ILO framhöll var att medlemmarna skulle införa en åttatimmarsdag för industriarbete, och åren efter freden infördes åttatimmarsdag i olika former i många europeiska länder.

Bakgrunden till detta redovisas på sidan 658 och framåt i SCB:s Sociala meddelanden 1919. 

I samma skrift på sidan 673, redogör man för hur den internationella utvecklingen gjorde att man inte längre kunde skjuta upp frågan i den svenska riksdagen:

Med hänsyn till att i ett flertal främmande stater lagstiftning för begränsning av arbetstiden vore genomförd eller under förberedelse, varigenom en av huvudinvändningarna mot arbetstidens förkortning eller den, att vår exportindustri på grund därav skulle bliva mindre konkurrenskraftig än utlandets, hade bortfallit, och då avgörandet av förevarande för arbetsfreden och samhällsutvecklingen särdeles betydelsefulla fråga icke lämpligen ansågs kunna längre uppskjutas, inkom Kungl. Maj:t till den urtima riksdag, som sammanträdde i augusti 1919, med förnyad proposition i ämnet (prop. n:r 4).

Det nu framlagda lagförslaget, som i huvudsak överensstämde med det av 1919 års lagtima riksdag avslagna, blev nu av riksdagen med vissa förändringar bifallet. Arbetstagarorganisationerna hade då länge krävt begränsade arbetsdagar. De strävade efter ”åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars sömn”.

Nya lagstiftningen inte utan komplikationer

Åttatimmarsdagen innebar att arbetsveckan blev 48 timmar, eftersom man arbetade även på lördagar, och gällde bara vissa grupper, främst industriarbetare.

I SCB:s Sociala meddelanden 1919 kan man läsa om hur detta ställde till det för svenska företag som redan infört kortare arbetstid, men genom att införa femdagarsvecka. Till exempel fabrikören Carl Gillberg i Örebro, som infört femdagarsvecka på sin läderfabrik för att anpassa arbetstiderna till tågtiderna.

Sökanden har anfört, att arbetstiden vid hans läderfabrik i Lindbacka, Örebro län, under de två senaste åren varit förlagd till de fem första arbetsdagarna i veckan, med hela lördagen fri. Arbetstiden har utgjort 48 timmar i veckan. Sökandens fabrik är belägen vid järnvägslinjen Örebro-Svarta. Tågförbindelserna på denna järnvägslinje äro så anordnade, att därest sökanden skulle nödgas fullständigt tillämpa lagen om arbetstidens begränsning, skulle sökandens arbetare varje dag få vänta två timmar på tåget på kvällarna och på lördagarna antingen arbeta endast fyra timmar eller också få gå till fots den sju kilometer långa vägen till Örebro. På grund av vad sålunda anförts har sökanden anhållit om tillstånd att få såsom hittills bedriva arbetet vid sin förenämnda läderfabrik under 48 timmar i veckan, fördelade på veckans fem första arbetsdagar.

Arbetsrådet finner sig icke kunna emot bestämmelserna om arbetstidens begränsning bifalla den gjorda framställningen. 

Carl Gillberg fick avslag. Enligt lagen kunde arbetsdagen inte vara längre än åtta timmar, även om arbetsveckan var begränsad till 48 timmar.

Även Industri-Aktiebolaget Viking Örebro fick avslag på sin ansökan om undantag.

Sökanden har anfört, att arbetstiden vid sökandens kemisk-tekniska fabrik i Örebro under de senare åren varit förlagd till de fem första arbetsdagarna i veckan, med hela lördagen fri. Avsikten härmed har varit att bereda personalen en längre sammanhängande ledighet dels för rekreation, dels för sådana göromål i hemmet, som ej medhinnas under fristunderna på en arbetsdag. Då arbetspersonalen önskar, att denna fördelning av arbetstiden skall bibehållas, har sökanden anhållit om tillstånd att få bedriva arbetet vid sin förenämnda kemisk-tekniska fabrik under 48 timmar i veckan, fördelade med 9 timmar 36 minuter på var och en av veckans fem första arbetsdagar. 

Arbetsrådet finner sig icke kunna emot bestämmelserna om arbetstidens begränsning bifalla den gjorda framställningen.