Tanken på en likvärdig skola för alla kan tyckas självklar i Sverige i dag, men så har det långtifrån alltid varit. Steget från medeltiden, när bara pojkar fick undervisas – och då i kyrkans regi – till dagens skola där både pojkar och flickor utbildas på lika villkor, har varit mycket långt. Till exempel var pojkars utbildning länge statligt subventionerad, medan flickors var helt beroende av donationer och elevavgifter.

– Den sämsta förutsättningen till utbildning hade under en mycket lång tid en fattig flicka från landsbygden, medan en rik pojke från staden hade de allra bästa möjligheterna, säger Marit Jorsäter, utredare på SCB och författare till rapporten ”Flickor och pojkar i skolan”.

Riksdagen för en mer jämlik skola

Sveriges riksdag uppmärksammade också att landets skolväsende var ojämlikt. I en skrivelse från 1927 konstaterades att ”Den nuvarande läroverksorganisationen daterar sig visserligen formellt sett från år 1904 men är till sin allmänna struktur av ett betydligt äldre datum.” Skolans stora brister behövde avhjälpas, menade riksdagen, och sammanfattade dem i tre huvudpunkter.

De brister som riksdagen i sin skrivelse Nr 262 den 2 juni 1927 ansåg behövde avhjälpas i den svenska skolorganisationen. Källa: Sveriges Riksdag.

Medeltida spår ända till 1900-talets början

SCB:s rapport visar i första hand pojkars och flickors utbildning under 1900-talet. De svenska statliga skolorna vid förra seklets början hade fortfarande sin grund i medeltidens katedralskolor som var öppna bara för pojkar. Så småningom, särskilt under 1800-talet, öppnades privata högre flickskolor för att ge även flickor en chans till utbildning. Det innebar att vi vid seklets början i princip hade statliga skolor för pojkar och privata skolor för flickor för utbildning på högstadienivå.

– Man såg kvinnorna som sköra och ömtåliga och trodde att kvinnans mjuka natur kunde skadas i en statlig skola. Deras utbildning måste gå långsammare och de kunde bli för stressade om de utbildades i samma tempo som pojkarna. Man ville inte heller uppmuntra flickor till vidare studier på universitet med alla ”sedliga faror” som kunde finnas där, säger Marit Jorsäter. 

Flickornas väg till högre studier

Den stora förändringen för flickorna, det vill säga borgarklassens döttrar i städerna, var inrättandet av allt fler privata högre flickskolor under 1800-talet. Dessa var i princip flickornas enda väg till en utbildning som motsvarar högstadienivå. Utbildning började nu ses som en mänsklig rättighet, men det fanns också praktiska skäl till att utbilda flickorna.

– Det hade blivit ett markant kvinnoöverskott i Sverige vid den här tiden, bl.a. för att många män utvandrade till Amerika. Den ökade andelen ogifta kvinnor gjorde att fler var tvungna att utbilda sig till ett arbete för att kunna försörja sig, säger Marit Jorsäter.

Förutom kvinnoöverskottet ledde även dåtidens pågående samhällsutveckling till att fler kvinnor behövdes i arbete.

– Yrken som ansågs passa kvinnors ”läggning” var till exempel läkare, apotekare, lärarinna eller tjänster inom telegraf-, post- och tullverken.

Oro för minskat barnafödande i de ”begåvade släkterna”

Men det var fortfarande nervöst, det där med att låta kvinnorna utbilda sig. Många varnade för att följden av fler utbildade flickor skulle orsaka arbetslöshet bland männen och minskat barnafödande, främst inom de mest ”begåvade släkterna”. Det fanns också en oro för att kvinnor skulle lockas bort från sin naturliga uppgift, det vill säga hemmets skötsel.

– Argumentet var då att kvinnan inte var nödvändig inom yrkes- och samhällslivet, men i hemmet kunde kvinnorna absolut inte avvaras.

Andelen flickor i utbildning fortsatte öka så att de på 1910-talet till och med var fler än pojkarna på högstadienivå. Andelen av befolkningen som studerade var dock låg totalt sett – i början på 1900-talet studerade endast fyra procent i Sverige på högstadienivå.

Flickorna får full tillgång till statliga läroverk

En stor förändring för både pojkar och flickor inträffade 1927 när statliga läroverk öppnades även för flickor. Då ökade elevantalet dramatiskt, och andelen flickor ökade ännu mer. Vid andra världskrigets slut var andelen flickor i utbildning på högstadienivå 21 procent och andelen pojkar 16 procent. Andelen blir högre om man lägger till folkskoleeleverna, som vid den här tiden oftast gick sju år i folkskolan.

Andel pojkar och flickor skolår 7-10 i alla heltidsskolor utom folkskolan i procent

– Det intressanta är att så fort flickorna fick tillgång till fler skolor än de privata läroverken, förutom folkskolan, exploderade utbildningsdeltagandet bland dem, säger Marit Jorsäter.

Flickskolorna dröjde sig dock kvar som ett alternativ ända in i vår tid.

– Hösten 1959 var antalet kommunala flickskolor 50. De avvecklades successivt och den sista flickskoleavdelningen upphörde vårterminen 1974, säger Marit Jorsäter.

Rapporten

Flickor och pojkar i skolan – En historisk översikt på grundskolenivå (scb.se)

Fakta

SCB har tillgång till ett stort historiskt material med möjligheter till jämförelser över mycket lång tid. Ett sådant område är den historiska statistiken inom utbildning. Syftet med den historiska utbildningsstatistiken är att få en sammanhållen bild över skolväsendets framväxt och utvecklig i Sverige.

Statistiken är sammansatt utifrån såväl publicerat som opublicerat material i äldre publikationer och arkiv oavsett vilken myndighet som ansvarat för statistiken. Det underlag som tagits fram, och som ligger till grund för de flesta siffror i rapporten, finns också i SCB:s databaser PxWeb - välj tabell (scb.se)