Till innehåll på sidan

Redaktionellt

Höhässjan var ett midsommartecken som varade hela vintern

Senast uppdaterad: 2021-06-24

Den som ser en höhässja i dagens midsommarsverige har tur. Men förr i tiden skulle höskörden föda djuren under hela vintern. Därför fick alla hjälpa till när vädret var gynnsamt så att man hann skörda, torka och köra in hö av hög kvalitet. I SCB:s statistik kan man se hur viktig höskörden var i början av 1900-talet.

Foto Gustaf Heurlin

Nordiska Museet/Digitalt Museum

Många har säkert minnen av hur det var att vara med och skörda hö. Mycket jobb, men också en begivenhet. Att skörda och få upp höet på hässjor, alltså på en torkställning, medan det var vackert väder kunde kräva att även de som i vanliga fall inte jobbade med jordbruket fick bidra. Och även om man slapp hjälpa till med det hårda arbetet minns andra säkert hur roligt det kunde vara att åka på hölasset, eller att hoppa på höskullen.

Dålig höskörd gav mindre att äta

Men höskörden är genom historien också en mycket viktig del av jordbruket, eftersom höet skulle bli mat åt husdjuren under långa vintrar. En dålig skörd kunde innebära att man kunde hålla färre djur än man önskade och i förlängningen påverka vad man hade att äta.

I SCB:s jordbruksstatistik kan man få en bild av foderskörden genom historien. En bra källa är Hushållningssällskapens berättelser för år 1911.

Där beskrivs odling och skörd genom information insamlad från Hushållssällskapen i olika delar av Sverige. I en egen tabell finns också tabellen Fröodling af foderväxter och foderskörd på̊ hektar 1911.

faximil foderskörd och odling

Hushållningssällskapens berättelser för år 1911, s 14 (pdf) 

Det första man kan lägga märke till är att fröodlingen av foderväxter skilde sig betydligt mellan länen. I Jämtlands och Västerbottens län var 95 procent av det skördade fröet gräsfrö (timotej med mera) och bara 5 procent klöverfrö. I Malmöhus län dominerade istället klöverfrö och utgjorde 80 procent av det skördade fröet, bara 20 procent var timotejfrö med mera. Medeltalet för hela riket var mer jämnt fördelat, med 44 procent för klöverfrö och 56 procent för timotej.

Årets skörd per hektar skilde sig också mellan länen. I Malmöhus län kunde man år 1911 skörda hela 30 deciton per hektar naturlig äng (ett deciton är 100 kilo), men i Kronobergs län skördades bara 5 deciton från samma yta. Även den odlade arealen gav olika avkastning. Enligt tabellen kunde man skörda 46 deciton hö per hektar i Blekinge län, men bara 20 deciton i Västmanlands län.

Hur mycket man kunde skörda skilde sig inte bara mellan länen utan också över åren, och 1911 verkar ha varit ett riktigt dåligt år.

faximil följande citat

Hushållningssällskapens berättelser för år 1911, s 14 (pdf) 

Hvad foderskörden beträffar utvisar tabell H, att denna år 1911 kvantitativt taget utfallit mycket oförmånligt, betydligt sämre än under något af de fem föregående åren, och detta i fråga om såväl hö som halm. Kvaliteten var i stället desto bättre, af allt foder god eller utmärkt… …Såsom var att vänta af hvad nyss anförts om foderskörden per hektar, är underlägsenheten af 1911 års skörd betydande.

Foderskörden utvecklas mot odling

Hushållningssällskapens berättelser för år 1911, s 6 (pdf) 

I början av 1900-talet är husdjuren en del av effektiviseringen av jordbruket. De drar modernare plogar och vagnar och driver till och med en del jordbruksmaskiner. Lite tidigare i Hushållningssällskapens berättelser för år 1911, i tabellen Åkerjordens användning, i % af hvarje områdes hela åkervidd, år 1911 kan man också se spåren av hur det svenska jordbruket håller på att utvecklas från skörd av naturliga ängar för hö, till allt mer odlat foder som ger större skördar. År 1865 odlas ungefär 27 procent av åkerjorden med gräs och foderväxter, 1911 är det 37 procent. 

Hushållningssällskapens berättelser för år 1911, s 6 (pdf) 

Samma utveckling kunde samtidigt innebära att den naturliga ängen blir mindre viktig. I tabellen Arealen af trädgård, åker, äng och skog i förhållande till hvarje områdes hela ägovidd af fast mark, år 1911 ser man att mycket riktigt krymper ängens del av Sveriges markyta under samma period, från 4,83 procent 1870 till 3,18 procent 1911. Under samma tid växer åkermarken, dit även marken där man odlar foderväxter räknas, från 6,26 procent av Sveriges markyta till 8,89 procent.

Etiketter

Text- och innehållsansvariga