Den svenska offentliga statistiken har från 1700-talet också använts för att följa upp och förbättra folkhälsan. I SCB:s arkiv kan man följa hur den mycket dödliga sjukdomen smittkoppor återkom som epidemi gång på gång och dödade tiotusentals svenskar under 1700-talet. Men man kan också följa hur den gradvis utrotades, framför allt med hjälp av vaccin.

Smittkoppornas 1700-tal

Världens första, och kanske hittills framgångsrikaste vaccinationskampanj, var den som utrotade smittkoppor. Smittkoppor var en extremt smittsam sjukdom som gav vattniga utslag som kallas koppor. Sjukdomen hade hög dödlighet och svåra biverkningar som drabbade hög som låg, till exempel dog den svenska drottningen Ulrika Eleonora i sjukdomen 1741.

Under 1700-talet återkom epidemier flera gånger per decennium som kunde skörda tiotusentals dödsoffer i befolkningen, som då uppgick till ungefär två miljoner.

Dödsfall i smittkoppor årligen 1749-1930

Befolkningsutvecklingen under 250 år (pdf) 

Det första vaccinet

Under 1700-talets slut upptäckte den engelske läkaren Edward Jenner att de mjölkerskor som haft den ganska lindriga sjukdomen kokoppor inte fick smittkoppor. Han började experimentera med att avsiktligt infektera sina patienter med kokoppor för att ge dem skydd mot den farligare sjukdomen. Metoden döptes till vaccination efter vacca, som är latin för ko.

I Sverige skedde den första vaccinationen 1801, och redan 1816 infördes obligatorisk vaccination av barn. I diagrammet ovan syns att dödsfallen sjönk snabbt efter det, men också att sjukdomen trots vaccinationerna återkom med jämna mellanrum även under 1800-talet.

Den sista stora epidemin

Så sent som 1874 dog över 4000 svenskar i smittkoppor. Den officiella statistiken för sjukvården samlades under denna tid i en skrift som kallades Sundhetskollegii underdåniga berättelse. I berättelsen för år 1874, utgiven år 1876, kan man läsa att de anmälda dödsfallen i smittkoppor var 2 744, men att Statistiska byrån beräknar dödsfallen till över 4 000, och att det är dessa tal som ligger till grund när man jämför epidemin med andra genom att räkna ut hur många som dött per miljon invånare. Det beräknades att 940 personer per miljon dog i smittkopporna 1874.

Smittkoppor, Variolce, (Varioloides), hade redan 1873 börjat utbreda sig och äro den för 1874 mest utmärkande af de många sjukdomar, hvilka under detta år hemsökt landet. De anmälda sjukdomsfallen utgöra 16,616 och dödsfallen 2,774, men dessa tal äro mycket för små, enär enligt Statistiska byråns berättelse dödsfallen hafva uppgått till 4,063. (Denna sistnämnda siffra lägges till grund för de följande beräkningarna). Den största epidemi, som hittills inträffat i Sverige efter vaccinationens införande, började 1850 och hade sin höjdpunkt 1851, då 2,488 dödsfall antecknades, (enligt Tabellkommissionen). Rikets folkmängd utgjorde då 3,517,759 och på hvarje million invånare kommo det året 707 dödsfall i smittkoppor. Folkmängden 1874 var 4,319,765 och således komma nu 940 döda på hvarje million.
1874 års epidemi var den dödligaste sedan det obligatoriska vaccinets införande, och betydligt dödligare än den närmast dödligaste epidemin 1851, då det dog 707 personer per miljon.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 10 (pdf)

Författarna jämför sedan med tiden före vaccinet och konstaterar att den trots allt var långt ifrån så dödlig som ens de lindrigaste epidemierna före vaccinets införande.

Om man nu jemför den 1874 tillhörande epidemien med de förvaccinatoriska, så skall man finna att mellan 1774 och 1801 uppträdde 5 epidemier med en dödlighet på hvarje million af 7,200 år 1779, 5,800 år 1784, 3,150 år 1789, 2,950 år 1795 och 5,100 år 1800. Ehuru intensiv den sista koppepidemien varit, uppnår den således långt ifrån den höjd, till hvilken de jemförelsevis lindrigaste epidemierna uppstego före vaccinationens införande. De från smittkoppor någorlunda fria mellanåren mellan de ofvan uppräknade epidemiåren hade till och med en ungefär lika stor dödsprocent af smittkoppor, som året 1874.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 11 (pdf)

Många döda i Stockholm

Dock drabbades landets största stad, Stockholm, mycket hårt med 1206 dödsfall. Med dåtidens befolkning på 136 000 invånare gav det en dödlighet på 8,040 personer per miljon. Sundhetskollegium förklarade utvecklingen med att för få var vaccinerade, trångboddhet och brist på vårdplatser.

Under flere år mer och mer försummad vaccination, isynnerhet bland hufvudstadens arbetarbefolkning, hvilken försummelse gatt så långt att enligt förste statsläkarens berättelse 30 å 40 % af barnen voro o vaccinerade i vissa distrikt; den för tillfället rådande bostadsbristen, jemte bristen på sjukhus, hvilka tillsammans gjorde det svårt eller omöjligt att isolera de sjuka från friska, angifvas såsom de orsaker, hvilka mest bidragit till smittkoppornas utbredning. Ifrån Maria vestra distrikt omnämnas desinfektionsåtgärder inom de värst angripna egendomarne. Från öfriga distrikt namnes intet härom.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 11 (pdf)

Vaccination

Under 1870-talet var det obligatoriskt att vaccinera barn under deras första levnadsår. Vid vaccinationen rispades huden med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Någon vecka senare skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått kokoppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet.

Bilden ovan är tagen efter en vaccination hos barnmorskan A.L. Hagström i Ålsätra, Lillhärad, någon gång under 1900-talets början. Det var ofta barnmorskan eller till och med klockaren som var ansvarig för vaccinationerna ute i landet.

I Sundhetskollegiums årsberättelser från 1874 fastställs det att 81 procent av barnen födda under året hade vaccinerats.

Af de inkomna vaccinationshandlingarna inhemtas att antalet under år 1874 vaccinerade barn utgjorde 107,636, eller omkring 1,700 flere än under nästföregående år, Under de senare åren har de vaccinerades antal varit i ett märkbart stigande, nemligen: 1870: 88,738; 1871: 94,038; 1872: 95,692; 1873: 105,922 och 1874: 107,636. Enligt Statistiska Centralbyråns för år 1873 afgifna underdåniga berättelse var de lefvande födde barnens antal i hela riket: 131,643, hvaraf de år 1874 vaccinerades antal alltså utgör 81 procent.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 57 (pdf)

I Sundhetskollegiums årsberättelse kan man också läsa om hur vaccinationer och smittskydd går till ute i landet. Bland annat beskrivs hur soldater insjuknat trots att de omvaccinerats i vuxen ålder, vilket var nödvändigt. Deras sjukdom förklaras av att de var ”vaccinerade från glas” det vill säga med sparat vaccinämne. Det beskrivs som effektivare att vaccinera ”från arm”, det vill säga att man tagit vätska direkt från såret på någon som antingen fått kokoppor genom vaccination, eller direkt från kor.

På ett par undantag när voro de sjuka revaccinerade vid regementena kort tid före insjuknandet – men de voro vaccinerade från glas och utan positivt resultat; intet enda fall av smittkoppor förekom, då den sjuke blifvit vaccinerad från arm till arm, eller där vaccinerinten lyckats. – Under koppepidemien voro två kurser sjukvårdssoldater hitkommenderade, 19 man i hvardera kursen; vid hitkomsten vaccinerades dessa från arm till arm, (15 med positivt resultat). Bland alla dessa, hvilka dock nästan dagligen voro i beröring med koppsjuke, inträffade icke ett enda fall af smittkoppor.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 41 (pdf)

Vaccinkällan – den sjuka kon, eller mjölkerskan

För att säkra åtkomsten av vaccinämne följde man också upp sjukdom i kokoppor hos kor, och vilka som smittades. Det beskrivs hur man vid ett utbrott i Malmöhus inte lyckats få ut något vaccin från korna vars koppor redan var sönderrivna. Däremot från en särdeles väl utvecklad koppa på handen som tillhörde en mjölkerska som smittats av korna, kunde man utvinna det viktiga vaccinet.

Koppor hos kor, Variolae vaccinae ; hafva förekommit bland några få djur inom 3:ne län. På gården Ebbarp i Skabersjö socken af Malmöhus län voro vid veterinärens besök på stället 5 kor behäftade med koppor, hvarvid likväl blåsorna under mjölkningen blifvit sönderrifna och 7 kor hade genomgått sjukdomen. Fyra tjensteflickor som mjölkat korna blefvo smittade. Veterinären anmälde förhållandet till provincialläkaren, för att sätta honom i tillfälle att erhålla vaccin. Från korna kunde ej då någon sådan erhållas, men deremot från en af tjensteflickorna, som pa ena handen hade en särdeles val utvecklad koppa. På Gotland uppträdde sjukdomen hos kor som voro under läktationsperioden. Kopporna spridde sig hastigt från en ko till den angränsande.

Sundhetskollegii underdåniga berättelse för år 1874 s. 78 (pdf)

Vaccination leder till utrotning

Under de närmast följande åren kan man i årsberättelserna läsa om hur fler och fler vaccineras, även i Stockholm, och 1874 blir den sista stora smittkoppsepidemin i Sverige. Under 1900-talet är utbrotten få och små, men sjukdomen är fortfarande mycket dödlig i andra delar av världen. När världshälsoorganisationen WHO grundas efter andra världskriget är vaccination för utrotning av smittkopporna ett av de uttalade målen.

1980 nås målet och WHO förklarar smittkopporna för utrotade.