Rapporten belyser inkomstfördelningen i Sverige samt dess utveckling under senare årtionden till och med 2017.

Kvinnors inkomster ökar mer än mäns – men fortsatt stora skillnader

Medianbeloppet för sammanräknad förvärvsinkomst har ökat samtliga år under 2000-talet i åldersgruppen 20–64 år. Störst har ökningen varit för kvinnor, vars inflationsjusterade inkomst har ökat med 39 procent, medan mäns ökning var 29 procent. Kvinnornas medianinkomst 2017 uppgick till knappt 83 procent av männens.

År 2017 hade 38 procent av männen i åldersgruppen 20–64 år en sammanräknad förvärvsinkomst på minst 400 000 kronor, jämfört med 22 procent av kvinnorna. Att ha inkomster över en miljon kronor är relativt ovanligt bland både kvinnor och män. Cirka 59 000 män och 18 000 kvinnor hade det 2017.

Som grupp har de som är 65 år eller äldre lägre sammanräknad förvärvsinkomst än 20–64-åringarna. Liksom i den yngre delen av befolkningen har kvinnorna i den äldre gruppen lägre inkomster än männen. År 2017 uppgick kvinnornas medianinkomst till 73 procent av männens i gruppen 65 år och äldre. Även i denna grupp har dock inkomsterna ökat i snabbare takt hos kvinnor än hos män. Bäst har utvecklingen varit för åldersgruppen 65–69 år, där kvinnors reala inkomster ökat med 37 procent, jämfört med 31 procent för män.

Fler arbetar högre upp i åldrarna

Sedan åldern för hur länge man har rätt att arbeta höjdes från 65 till 67 år i början av 2000-talet har andelen förvärvsarbetande bland de äldre ökat markant. År 2000 hade 18 procent av 67-åringarna löneinkomst. Den andelen hade ökat till 38 procent 2017. Mer än var fjärde 69-åring hade löneinkomst, nästan en fördubbling sedan år 2000. Det är vanligare bland män än bland kvinnor att ha löneinkomst efter 65 års ålder.

Fortsatt ökning av inkomstskillnaderna

Hushållens ekonomiska standard fortsätter att öka, dock i lägre takt än vad som varit fallet de närmast föregående åren. År 2017 var medianbeloppet för den ekonomiska standarden 248 400 kronor. Det är en ökning med 0,7 procent sedan 2016, med hänsyn tagen till inflation. Under 2000-talet har den ekonomiska standarden ökat med 61 procent.

Utvecklingen av ekonomisk standard har inte varit lika stark för alla grupper, vilket har inneburit att inkomstskillnaderna har ökat. För att redovisa ojämnheten i inkomstfördelningen används Gini-koefficienten. Den kan anta ett värde mellan 0 och 1, där ett högt värde visar på större ojämnhet än ett lågt värde. År 1991 var Gini-koefficienten 0,226. År 2000 hade den ökat till 0,294 och 2017 låg den på 0,322, den högsta noteringen sedan mätningarna startade. De ökade inkomstskillnaderna drivs till viss del av ökade kapitalinkomster. Dessa är skevt fördelade och tillfaller till stor del toppen av inkomstfördelningen. År 2017 tillföll 87 procent av de totala kapitalinkomsterna de 10 procent av hushållen med högst disponibel inkomst. Även i denna grupp är dock kapitalinkomsterna skevt fördelade. 54 procent av de sammanlagda kapitalinkomsterna tillföll den hundradel av hushållen med högst disponibel inkomst.

Överlag har yngre och äldre en lägre ekonomisk standard än personer i arbetsför ålder. Ensamstående har lägre standard än sammanboende medan barnfamiljer har lägre standard än hushåll utan barn.

Lägst ekonomisk standard 2017 hade ensamboende äldre samt ensamstående kvinnor med barn. Högst ekonomisk standard hade sammanboende med kvarboende unga vuxna följt av sammanboende utan barn. Utrikes födda har en lägre ekonomisk standard än personer födda i Sverige. År 2017 hade de utrikes födda en ekonomisk standard som motsvarade 77 procent av den ekonomiska standarden för personer födda i Sverige. Andelen har varit i stort oförändrad sedan 2010. År 1991 var dock motsvarande andel 90 procent, det vill säga skillnaderna har ökat mellan utrikes och inrikes födda personer.

Andelen med låg ekonomisk standard ökar

Grupper med låga inkomster har haft en förhållandevis svag inkomstutveckling. Detta medför att andelen personer med låg ekonomisk standard, det vill säga personer vars inkomster är lägre än 60 procent av medianinkomsten i riket, har ökat successivt sedan 1990-talets början, från 7,3 procent 1991 till 14,9 procent 2017.

Under samma period har andelen personer med låg inkomststandard minskat från 9 procent 1991 till strax under 6 procent 2017. Måttet används för att klassa hushåll med låga inkomster och beskriver hur väl hushållets inkomster räcker för att betala nödvändiga levnads-omkostnader. Toppnoteringen under perioden inföll 1996, då 18 procent av befolkningen hade låg inkomststandard. Den kraftiga ökningen under första halvan av 1990-talet hänger ihop med sjunkande reala inkomster i samband med den ekonomiska kris som drabbade Sverige under denna period. Därefter har andelen personer med låg inkomststandard minskat i takt med stigande reala inkomster.

Relativt stor ökning av inkomstskillnaderna i Sverige

Det är stora variationer i ekonomisk standard mellan länder i Europa. Bland EU-länderna hade Luxemburg högst medianinkomst inkomstår 2016 (29 300 euro), medan inkomsten var lägst i Rumänien (5 300 euro). I Sverige låg den köpkraftskorrigerade medianinkomsten på 20 200 euro och EU-snittet låg på 16 900 euro.

Sverige tillhör de EU-länder där inkomstskillnaderna ökat mest sedan inkomstår 2007. För samtliga undersökta indikatorer är ökningen av inkomstskillnaderna större i Sverige än genomsnittsförändringen för EU. Inkomstfördelningen är dock fortfarande relativt jämn i Sverige jämfört med övriga EU-länder. Inkomstår 2016 låg Sverige under EU-snittet för samtliga undersökta indikatorer.

Boende i hyresrätt lägger en större andel av inkomsten på boendet

Hushåll i ägt småhus har i genomsnitt högre boendeutgift än hushåll i bostadsrätt och hyresrätt. Detta beror till stor del på att ägda småhus överlag är större än bostadsrätter och hyresrätter. Jämförs istället bostäder med lika många rum har hushåll som bor i hyresrätt högre boendeutgift än de övriga två.

Samtidigt har hushåll som bor i hyresrätt i genomsnitt lägre disponibel inkomst än hushåll som bor i småhus och bostadsrätt, vilket resulterar i att dessa hushåll lägger en större andel av inkomsten på boende. Boendeutgiftsprocenten, det vill säga andelen av hushållets disponibla inkomst som går till boende, låg 2017 på 21 procent. För de hushåll som bodde i hyresrätt låg boendeutgiftsprocenten på 28 procent, för hushåll i bostadsrätt på 20 procent och för dem som ägde sitt boende på 16 procent. Att boendeutgiftsprocenten är större för hushåll i hyresrätt beror främst på att de i genomsnitt har lägre disponibel inkomst.

För boende i hyresrätt har boendeutgiftsprocenten ökat med en knapp procentenhet sedan 2007, medan den för hushåll som bor i bostadsrätt minskade med en procentenhet och för dem som äger sitt boende minskade med två procentenheter.

En mer utförlig redovisning av resultaten finns i rapporten Inkomstrapport 2017–individer och hushåll (pdf)