Befolkningen i tätorterna fortsätter att öka samtidigt som landsbygdens befolkning nästan är oförändrad. Urbaniseringen sker inte längre genom stora omflyttningar från landsbygden till städerna. Tätorterna växer främst genom invandring och fler födda.

Omflyttningen från land till stad var som störst mellan 1940-talet och 1970-talet. Under perioden 1940–1950 ökade tätortsbefolkningen med över 1 miljon invånare samtidigt som landsbygdsbefolkningen minskade med över 400 000.

Idag ökar städernas befolkning fortfarande. Mellan år 2000 och 2010 ökade befolkningen i tätorter med 550 000 personer till drygt 8 miljoner invånare. Landsbygden minskade visserligen under samma period, men bara med 18 000 personer till 1,4 miljoner. Urban­iseringen fortsätter alltså, men egentligen inte på bekostnad av minskad befolkning på landsbygden. Istället drivs urban­iseringen av en annan dynamik.

Urbaniseringsgraden, som är ett mått på hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, ökar ju trots allt. För att förstå hur det går till behöver vi ta hänsyn till olika demografiska komponenter. Befolkningens utveckling och fördelning mellan stad och land bestäms i huvudsak av inrikes omflyttningar, hur många som föds och dör samt in- och utvandring.

Flest flyttar mellan närliggande städer

Flyttningar inom landet är det vi traditionellt brukar förknippa med urban­isering och det har betydelse för befolknings­strukturen. Det stora flertalet flytt­ningar sker mellan närliggande bostäder, men under perioden 2000–2010 flyttade 453 000 personer från landsbygd till tätort. 395 000 personer gjorde det omvända och flyttade från en tätort till landsbygden. Netto­flyttningen från landsbygd till tätort var alltså bara 58 000 personer under tioårsperioden.

Det är inte de största städerna – tätorter med över 100 000 invånare – som lockar landsbygdsborna mest. De största flytt­strömmarna från landsbygden går till övriga tätorter, de som har mindre än 100 000 invånare. 72 000 personer flyttade från landsbygd till de större städerna och drygt 381 000 till någon av de övriga knappt 1 950 tätorterna. Faktum är att fler flyttade från en större stad till landsbygden än tvärtom. Från tätorterna med mindre än 100 000 invånare var det fler som flyttade till de större städerna än till landsbygden.

Personer kan också gå från att bo på landsbygden till att bo i tätort utan att flytta, genom att en tätort över tid växer ut över den omgivande landsbygden. En tätort kan också växa fram på det som tidigare var landsbygd genom befolkning­sökning. Omvänt kan tätorter upphöra genom att växa samman med en annan tätort eller att befolkningen krymper till under 200 personer.

Antalet födda och döda påverkar

Nativiteten, det vill säga antal födda barn, påverkar folkmängden positivt. I hela landet föddes det omkring 1,1 miljoner barn mellan 2000 och 2010. Eftersom det bor många fler i tätorterna föds det också fler barn där. Det föddes 153 000 barn på landsbygden. I de största städerna föddes 369 000 barn och i övriga tätorter 600 000 barn. Man kan säga att urban­iseringen på detta sätt föder sig själv genom att antalet födda är mycket större i städerna jämfört med på landsbygden.

Dödligheten påverkar också befolknings­strukturen. Mellan 2000 och 2010 dog 231 000 personer i större städer, drygt 572 000 i övriga tätorter och 116 000 på landsbygden. Om antalet döda relateras till antalet födda kan man studera den naturliga befolknings­förändringen, det vill säga vad som händer med befolkningen om man bortser från in- och utflytt­ning och in- och utvandring. För städer med mer än 100 000 invånare var den naturliga befolknings­ökningen nästan 139 000 personer mellan 2000 och 2010, och 28 000 personer för övriga tätorter.

Liten naturlig befolkningsökning

Sett till invånarantal var den naturliga befolknings­ökningen alltså relativt liten i de övriga tätorterna. Om man delar upp de övriga tätorterna i över och under 10 000 invånare kan man se att den naturliga befolknings­förändringen är negativ för mindre tätorter, där antalet personer minskat med 8 000 under perioden. Tätorter med mellan 10 000 och 100 000 invånare hade istället en befolknings­ökning på 36 000 personer. Landsbygden hade samtidigt en naturlig befolknings­ökning på 37 000 personer.

Invandringen är ytterligare en faktor som bidrar till urbaniseringen och som tillsammans med det stora antalet födda i tätorterna driver på befolknings­ökningen i städerna. Totalt invandrade 845 000 personer mellan 2000 och 2010. De flesta som invandrat under tioårsperioden bodde i tätorter 2010. Bara knappt 60 000 bodde på landsbygden. Utvandringen bromsar dock migrationens effekt på urban­iseringen något, eftersom över 90 procent av de 377 000 personer som utvandrade tidigare bodde i tätorter.

Landsbygdsbor flyttar till ”övriga tätorter”

Inrikes flyttningar mellan större städer, övriga tätorter och landsbygd, år 2000–2010. Antal personer som flyttat

Antalet flyttningar är rensade från omflyttning inom samma tätort och samma typ av landsbygd inom en kommun.

Många födda i förhållande till döda i större städer

Antal födda och döda i större städer, övriga tätorter och på landsbygd, år 2000–2010

Tätorterna växer genom invandring

Antal invandrade och utvandrade för större städer, övriga tätorter och landsbygd, år 2000–2010. Bostadsort 2010 för personer som invandrat

En person kan förekomma på flera ställen i tabellerna här ovan. Man kan exempelvis både ha fötts, flyttat och utvandrat under perioden. Därför kan man inte beräkna den totala förändringen i befolknings­struktur mellan landsbygd och tätorter genom att summera värdena.

En och samma person kan dock inte förekomma flera gånger inom en kategori, exempelvis jämförs bara flyttningen mellan bostadsorten 2000 och 2010, även om man flyttat flera gånger.