Efternamn med naturinslag är mycket vanliga. Mer än en tredjedel av svenskarna heter något som anspelar på träd, djur, vattendrag eller andra saker i naturen. I några kommuner i Norrland har 60 procent av invånarna naturnamn.

Knappt 2,7 miljoner av svenskarna har efternamn som slutar på -son. Det har sin historiska grund i det som kallas patronymikon, vilket innebar att barnen ärvde sin fars förnamn som efternamn. Om fadern exempelvis hette Hans Andersson fick sönerna heta Hansson och döttrarna Hansdotter.

Vid slutet av 1800-talet övergavs successivt detta efternamnsskick till förmån för det vi nu betraktar som vanligt, det vill säga att barn övertar föräldrarnas efternamn utan ändring. Ungefär samtidigt började kvinnor ta mannens efternamn vid giftermål, vilket förklarar varför namnen med ändelsen –dotter nästan försvann. Av de 100 vanligaste efternamnen i befolkningen är 41 son-namn och det första icke-son-namnet, Lindberg, ligger på plats 17.

Även om son-namnen är vanliga är det ännu fler, 3,4 miljoner eller 35 procent, som har namn med anknytning till naturen. Dessa natur- eller borgarnamn började bli vanliga under 1700-talet. Adeln använde under 1600-talet namn med vapensköldar som förebild, till exempel Anckarswärd eller Gyllenstierna. Borgarna inspirerades av detta men adelsnamnen ansågs ”reserverade” och man valde istället namn från naturen eller den ort man härstammade från. Under 1800-talet blev det också vanligt att byta från ett son-namn till ett naturnamn i samband med flytt från land till stad eller vid utvandring.

Svår gränsdragning

Gränsdragningen för naturnamn är svår. Här har vi tagit med alla namn där minst ett namnled har anknytning till naturen. Bland naturnamnen ingår djur (Björnfot, Falkman), träd (Ekman, Syrén) och blommor (Roos). Båda namnleden i Liljehök är därmed kvalificerade för gruppen naturnamn trots att namnet har sina rötter i adeln. Olika namn som anspelar på vatten (Sjö, Sund, Damm) inkluderas också.

Naturnamnen är ofta tvåledade med naturord i både förled och slutled. De korta enledade namnen är också vanliga medan treledade knappast förekommer alls.

Många namn består av två naturord

De vanligaste naturnamnen 2014. Antal personer

Lindberg är det vanligaste naturnamnet. Även andra kombinationer med Lind förekommer ofta i efternamn. Olika stavningar ingår och namnen redovisas med den vanligaste stavningen.

Det är också vanligt med tvåledade namn där den ena leden inte har någon naturkoppling. Nyström, Söderlund och Sundman är sådana exempel. Ny- är vanligt som förled och likaså de fyra väderstrecken, medan -man är vanligt som slutled.

Det överlägset mest vanliga förledet bland naturnamnen är Lind- och lika dominerande bland slutleden är -berg. Det är därmed ingen slump att Lindberg är det vanligaste naturnamnet. Andra vanliga förled är Berg, Ek, Lund och Sjö. Förutom -berg är -gren, -kvist, -lund och -ström vanliga som slutled.

Vissa vanliga naturnamn har onaturliga eller ologiska kombinationer. Några Granlöv, Lindbäckar, Sandgrenar och Rosberg hittar man ju knappast i naturen. Variationsmöjligheterna är närmast oändliga: kombinationerna Grottfors, Marksund, Skogstjärn och Åsbacke är redan upptagna medan Lindlund, Markestrand, Stamsten och Törnstig fortfarande är lediga.

Naturnamnen är vanligast i norra Sverige. I Malå, Arvidsjaur och Skellefteå har cirka 60 procent av befolkningen naturnamn. Kommunerna på tio-i-topp-listan över naturnamn ligger alla i Norrland, och på 30-i-topp är det bara Ekerö, Vaxholm och Värmdö som inte tillhör Norrlandslänen.

Naturliga namn vanligast i norr

Omvänt är naturnamn förhållandevis ovanliga i söder. I Skåne, Blekinge, Halland, Västra Götaland och Smålandslänen har omkring 30 procent eller färre av invånarna naturnamn. Olofström har allra lägst andel med knappt 20 procent. Men Haparanda, Övertorneå och Botkyrka har också låga andelar. I de två förstnämnda kommunerna har många personer finländska namn, och i Botkyrka har många utomnordisk bakgrund. Även utländska namn kan ha naturanknytning, men det har inte tagits hänsyn till här.

Andra typer av efternamn

Vid sidan om son-namnen och naturnamnen finns andra grupperingar av efternamn som också är förhållandevis vanliga.

Soldatnamnen förknippar vi oftast med lämpliga soldategenskaper som Käck och Rask eller med de mera militära Klinga och Lantz, men även naturnära namn som Ask, Berg och Grahn kan i vissa fall vara soldatnamn.

Andra vanliga efternamnstyper är de latiniserade (Wallenius) och de grekiskinspirerade (Leander) som båda blev vanliga inom prästerskapet under 1600-talet.

Under 1700-talet hämtades inspiration från Frankrike med ändelser på -in eller -en (Dalin, Franzén). Många namn som börjar på Ny- (Nyman efter Neumann) eller slutar på -er (Linder) har tyskt ursprung. Hantverksnamnen som är vanliga i vissa delar av Europa, som engelskans Taylor och tyskans Schneider (skräddare) slog däremot aldrig igenom i Sverige. Hantverkarna tog naturnamn istället, gärna med Lind- som förled.

Landets 1,6 miljoner utrikes födda personer bildar också en stor och växande namngrupp. Mohamed, Ali, Ahmed och Hassan är de vanligaste efternamnen bland
utrikes födda.

På SCB:s webbplats finns tjänsten Namnsök där man kan skriva in ett namn och få svar på hur många som har detta namn.

Namnsök