Med statistik kan utvecklingen i Sverige och världen mätas. Utan tillförlitlig data är det omöjligt att veta om vi når målen för en hållbar utveckling.

– Man behöver statistiken för att få en bild av nuläget och därmed ta ut kompassriktningen mot framtiden, säger Viveka Palm vid SCB.

Agenda 2030 och dess 17 mål för en hållbar utveckling antogs av FN:s medlemsstater i september 2015. SCB har fått regeringens uppdrag att analysera hur Sverige lever upp till Agenda 2030 i nuläget. Statistiken ska sedan användas som underlag för den svenska handlingsplanen för Agenda 2030 och för den nationella rapport om agendaarbetet som ska presenteras vid ett möte i FN i juli 2017.

- Hållbar utveckling är en utmaning eftersom vi vill veta hur det går för ekonomin, miljön och sociala aspekter av samhället samtidigt. Statistik är en bra faktabas för att förstå de här frågorna. Visst behöver vi en kraftsamling för att ta fram bra statistik, men i längden är det en god investering för det är dyrt att fatta beslut utan dataunderlag, säger Viveka Palm vid SCB.

En av 28 experter i världen

Som en av 28 experter från olika länder arbetar Viveka Palm med indikatorerna som används för att följa upp de globala målen. En indikator för målet om god hälsa och välbefinnande kan till exempel vara hur många personer som dör i en viss sjukdom. Ambitionen är att Agenda 2030 ska vara integrerad. De 17 målen ska inte ses som separata mål utan man vill till exempel kunna se hur ekonomin påverkar sociala sammanhang och vice versa.

– Det blir en utmaning för statistiksystemen att kunna göra sådana analyser. På SCB har vi erfarenhet av det från miljöräkenskaperna. Där har vi lagt ihop miljöstatistik och ekonomisk statistik för att se hur de hänger ihop och kan svara på vanliga frågeställningar som dyker upp i samhällsdebatten eller i utredningar. På samma sätt ska vi nu förstå vilka data som behöver sättas samman och vilka frågor som kommer ställas för att nå de globala målen.

Indikatorern ska kunna användas globalt

Ytterligare en utmaning är att indikatorerna ska gå att använda över hela världen. Fattigdom är ett exempel.

- I västvärlden kan vi ta ett inkomstmått på fattigdom som vi redan använder, medan många utvecklingsländer kanske inte alls har den typen av inkomststatistik. Kanske är stora delar av deras befolkning bönder och lever av det de kan producera. Då står det inte i något register hur stor inkomst de har. Då måste de kunna utgå från något annat mått. Systemet måste kunna hantera den olikheten och ändå ge en bra jämförbarhet.

- Många länder har väl utvecklade stati­stikbyråer, medan andra inte har kommit lika långt. En nödvändig del av de kommande årens arbete är kapacitetsutveckling i dessa länder. Ett exempel på detta är de samarbeten med statistikbyråer i låg- och medelinkomstländer som SCB haft i 40 år. Just nu pågår projekt i bland annat Albanien, Kambodja och Somalia. Det är långsiktiga samarbeten som syftar till att göra statistiken bättre och mer användbar.

- Det är också en fråga om att etablera en kontinuerlig verksamhet där kunskapen behålls trots att folk kommer och går. Det handlar om att bygga institutioner och en infrastruktur som lever vidare.

De 17 målen är högt satta. Vad tror du – kommer världen att lyckas?
– Mina kollegor i Norge som var med när man drog igång milleniemålen har berättat för mig att folk då sa: ”Det här är totalt orealistiskt! Hur ska det gå till?”. Men när man började arbeta visade det sig att vissa saker fungerade utmärkt, medan andra inte fungerade så väl. Då fortsatte man med det som fungerade bra. Och det har lett någonstans.

Intervju: Andreas Rosander