Sedan början av 1980-talet har genomsnittssvensken blivit 2 cm längre och 7 kg tyngre. Mer än varannan man och drygt fyra av tio kvinnor i Sverige har nu övervikt eller fetma.

Sedan 1980-talet har andelen av den svenska befolkningen med övervikt eller fetma ökat. Utvecklingen i Sverige är inte unik. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) finns det numera globalt sett fler människor med fetma än med undervikt. Övervikt och fetma, som ökar risken för vissa sjuk-domar (bland annat typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdom), kan nu runt om i världen kopplas till fler dödsfall än vad undervikt kan. Utöver konsekvenser för den fysiska hälsan kan övervikt och fetma även påverka det emotionella och sociala välbefinnandet.

I Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) är uppgifterna om övervikt och fetma baserade på intervjupersonernas svar om hur mycket de väger respektive hur långa de är. Vikt och längd används för att beräkna Body Mass Index (BMI). Ett BMI på 25 eller högre bedöms vara övervikt eller fetma, medan BMI på 30 är gränsvärdet för fetma. Ett BMI under 18,5 bedöms istället som undervikt.

2 cm längre

Sedan början av 1980-talet har vi i Sverige blivit i genomsnitt 2 cm längre och 7 kg tyngre. Enligt de senaste uppgifterna, från 2016–17, är män i genomsnitt 180 cm långa och väger 84 kg, medan kvinnor i genomsnitt är 166 cm och väger 68 kg.

56 procent av männen och 41 procent av kvinnorna i åldern 16–84 år har övervikt eller fetma. Det är en ökning sedan början av 1980-talet, då motsvarande andelar var 35 respektive 27 procent. Andelen med fetma har under samma period ökat från 5 procent bland såväl kvinnor som män till 12 procent bland kvinnor och 14 procent bland män. Samtidigt har andelen som bedöms ha undervikt minskat från 3 till 2 procent sedan början av 1980-talet. Minskningen har enbart skett bland kvinnor, från 5 till 4 procent. Bland män har andelen med undervikt legat stabilt på ungefär 1 procent under samma period.

Genomsnittlig längd i cm, vikt i kg och BMI, efter kön.
Personer 16–84 år. År 1980–81 och 2016–2017. Medelvärden

Ökning i flera grupper

Ökningen av övervikt eller fetma gäller såväl kvinnor som män, unga som äldre, inrikes som utrikes födda, liksom både personer boende i storstäder och i övriga delar av landet. Ökningen återfinns även bland såväl de med kortare som längre utbildning och bland de med lägre såväl som högre inkomster. Störst ökning sett till ålder och kön återfinns bland kvinnor under 40 år och bland män under 30 år. Exempelvis har andelen kvinnor och män i åldern 20–29 år med övervikt eller fetma mer än fördubblats sedan början av 1980-talet, från 10 till 23 procent respektive från 17 till 38 procent. En dryg dubblering av andelen med övervikt eller fetma har även skett i gruppen med eftergymnasial utbildning, från 19 till 43 procent.

Övervikt eller fetma är vanligare bland män än kvinnor. Det är också vanligare bland äldre än yngre. Bland män har till exempel sju av tio i åldern 50–64 år övervikt eller fetma, vilket kan jämföras med knappt fyra av tio män i åldern 20–29 år. I åldern 50–64 år har fem av tio kvinnor övervikt eller fetma, jämfört med två av tio kvinnor i åldern 20–29 år. Övervikt eller fetma är också vanligare bland de vars högsta avslutade utbildning är gymnasial jämfört med de med högst förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning. 61 procent av de med gymnasial utbildning har övervikt eller fetma jämfört med 46 och 43 procent bland de med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning.

För den enskilde individen kan övervikt eller fetma helt eller delvis bero på ärftliga faktorer eller sjukdom. Världshälsoorganisationen pekar dock ut en förändrad livsstil, med högre kaloriintag i kombination med mer stillasittande, som den främsta orsaken till att andelen med övervikt eller fetma har ökat markant de senaste decennierna.

Eftersom forskare först på senare år har uppmärksammat stillasittandets betydelse för vår hälsa finns ingen statistik om hur detta har förändrats över någon längre tid. Resultat från ULF visar att andelen förvärvsarbetande, 16–64 år, som upplever att deras arbete är alltför stillasittande har ökat från 28 till 33 procent mellan 2008–09 och 2016–17. Andelen som upplever att deras arbete är alltför stillasittande skiljer sig inte åt mellan de som bedöms ha undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma.

Fler rör på sig

Samtidigt är det en allt större andel som svarar att de motionerar. Andelen 16–84-åringar som regelbundet motionerar minst två gånger i veckan var 31 procent 1988–89. År 2012–13, det senaste året frågan om motion ställdes i ULF, uppgav 66 procent att de två eller fler gånger i veckan motionerade under minst 30 minuter per tillfälle. Vi har alltså sett en ökning av såväl andelen som uppger att de motionerar regelbundet som andelen med övervikt eller fetma. Senare års forskning tyder på att det inte räcker med att träna

Några gånger i veckan för ett hälsosamt liv om man inte dessutom har ett rörligt liv i övrigt. Att praktiskt taget aldrig motionera är dock vanligare bland personer med fetma än bland personer med normalvikt. År 2012–13 uppgav 21 procent av personer med fetma att de praktiskt taget aldrig motionerade. Motsvarande andel bland personer med normalvikt var 10 procent.

Allt fler kvinnor och män har övervikt eller fetma

Andel kvinnor respektive män med övervikt eller fetma, efter ålder. År 1980–81, 2000–01 och 2016–17. Procent

I åldrarna 50–64 år har sju av tio män övervikt eller fetma. Det är en ökning från ungefär varannan man i början av 1980-talet. Utvecklingen är densamma för kvinnor även om andelarna är lägre. Bland yngre personer är det mindre vanligt med övervikt eller fetma än bland äldre.